Det finns få platser som framkallar så starka känslor som ett väntrum hos tandläkaren. Där sitter man, omgiven av broschyrer om tandtråd och blekning, med en svag doft av desinfektion i näsan och ett sus från ventilationen som låter som en avlägsen borr. Pulsen ökar. Handflatorna blir svettiga. Man börjar tänka på alla gånger man struntade i att använda tandtråd, alla kvällar man somnade utan att borsta, alla år som gått sedan förra besöket.

Tandvård är märkligt. Det är den del av kroppen som är mest synlig, mest avgörande för första intrycket, och ändå den vi oftast försummar. Vi går till doktorn när vi är sjuka, vi tränar för att hålla kroppen i form, vi äter nyttigt för att må bra. Men tänderna? De får klara sig själva, tills det börjar göra ont.

Och när det väl gör ont är det ofta för sent. En liten lagning som kunde gjorts för ett år sedan har utvecklats till en rotfyllning. En liten yta som kunde borstats bort har blivit ett hål som kräver krona. Det som började som ett litet obehag har blivit en dyrbar och smärtsam historia. Precis som med bilen, precis som med huset, precis som med allt annat som kräver underhåll.

Rädslan för tandläkaren är ett kapitel för sig. För vissa är den så stark att de undviker att gå i åratal, trots att de vet att det är dumt. Den där känslan av maktlöshet när man ligger där med öppen mun, oförmögen att prata, med någon som petar och borrar och ibland gör ont. Det är en av få situationer i vuxenlivet där vi fullständigt överlämnar kontrollen till någon annan. Det sätter sig i kroppen.

Men tandläkare vet det här. De flesta är utbildade för att hantera rädda patienter, för att prata lugnande, för att stanna upp när det behövs. Det finns narkos, bedövning, lugnande medel. Det går att komma igenom det, även för den som är mest skräckslagen. Det gäller bara att berätta. Att säga: jag är rädd. Det hjälper mer än man tror.

Skammen är en annan sak, som att be om tandblekning. Den där känslan av att tandläkaren dömer en när hen tittar in i munnen. ”Har du inte använt tandtråd?” undrar blicken, även om orden aldrig sägs. Man vill förklara, ursäkta sig, berätta om allt annat som varit viktigare. Men det går inte. Man ligger där med öppen mun och får ta emot.

Sanningen är att tandläkare sett allt. De dömer inte, de konstaterar bara. Deras jobb är inte att skuldbelägga, utan att åtgärda. En trasig tand är en trasig tand, oavsett hur den hamnat där. De har sett värre. Mycket värre. Din mun är bara en i mängden.

Förebyggande tandvård är det tråkigaste som finns. Att borsta, använda tandtråd, skölja, gå på kontroll. Det är tråkigt för att det inte ger omedelbar belöning. Man ser inte resultatet förrän långt senare, i form av uteblivna problem. Precis som med pensionssparande eller husgrundsdränering. Det syns inte när det fungerar, bara när det inte gör det.

Men de som ändå gör det, de som borstar morgon och kväll, använder tandtråd trots att det känns omständligt, går på kontroll varje år även om inget gör ont – de vinner i längden. De slipper den där paniken när tandläkaren säger ”vi måste ta ett större hål än vi trodde”. De slipper notan på tiotusentals kronor för omfattande reparationer (om de inte ska göra saker som implantat, så klart). De får ha kvar sina tänder när de blir gamla.

För det är ditåt det lutar. Att ha kvar tänderna livet ut är ingen självklarhet. Det kräver arbete, både hemma och hos tandläkaren. Men det är fullt möjligt. Folk i åttioårsåldern med egna tänder är inget ovanligt längre. Skillnaden mot förr är enorm. Och den skillnaden handlar nästan uteslutande om förebyggande vård.

Barn är lätta. De gör som man säger, eller så gör man det åt dem. Men när de blir större, när de själva måste ta ansvar, då tappar många bort sig. Plötsligt är det viktigare att sova en kvart längre än att borsta. Plötsligt är tandtråd något märkligt som bara används när något fastnat. Och så börjar det. Små hål, små lagningar, små problem som växer.

Föräldrar kan bara göra så mycket. I slutändan måste var och en ta sitt eget ansvar. Men man kan föregå med gott exempel. Om barnen ser att du borstar, använder tandtråd, går till tandläkaren utan att gnälla, då är chansen större att de gör likadant. Barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Nästa gång du sitter i det där väntrummet, med broschyrer och desinfektionslukt och bultande hjärta, tänk på att det är över om en timme. Tänk på att det är värt det. Tänk på att du gör något bra för dig själv, något som kommer att märkas om tio år, om tjugo år, om femtio år. Och när du väl ligger där i stolen, med lampan i ögonen och någon som petar i munnen, påminn dig om att det här är din kropp. Din enda kropp. Och dina tänder är en del av den.