Livet framför datorn – en distansstudents bekännelser

Det började med en idé en sen kväll när barnen äntligen somnat och tystnaden lagt sig över huset. Vad skulle jag egentligen göra med resten av livet? Jobbet var okej, men inte mer än så. Ingen utveckling, inga utmaningar, bara samma sak dag ut och dag in. Kanske var det dags för något nytt. Kanske var det dags att plugga igen.

Distans var enda alternativet. Med småbarn, hus, lån och allt annat som följer med vuxenlivet gick det inte att flytta till en annan stad eller ens pendla till ett campus varje dag. Det fick bli framför datorn, hemma vid köksbordet, mellan jobb, hämtning och läggning. Hur svårt kunde det vara?

Svaret på den frågan lärde jag mig under första veckan. Det är svårt. Mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Den första utmaningen var tiden. Eller snarare bristen på tid. Dagarna var redan fullbokade med jobb, barn, matlagning, städning, alla de där tusen små sakerna som måste göras för att livet ska fungera. Var skulle plugget få plats? Jag försökte klämma in det på kvällarna, efter nio när barnen sov. Det fungerade i två veckor. Sen kollapsade jag av trötthet.

Den andra utmaningen var motivationen. När man sitter ensam framför en dator, utan lärare som pekar, utan klasskamrater att bolla med, utan någon som ser en, då är det lätt att tappa fokus. Varför läser jag det här kapitlet egentligen? Spelar det någon roll om jag gör klart uppgiften idag eller imorgon? Ingen märker ju ändå.

Den tredje utmaningen var tekniken. Datorn som krånglade, plattformen som inte fungerade, filer som inte gick att ladda upp, zoom som hängde sig mitt i en föreläsning. Timmar gick åt till att felsöka, googla, svära. Det var som ett extra ämne som ingen pratat om, kallat ”IT-support för nybörjare”, fast på avancerad nivå.

Den fjärde utmaningen var familjen. ”Kan du inte vara med nu då?” undrade barnen när jag satt med anteckningsblock och dator mitt i eftermiddagen. ”Måste du plugga igen? Varför ska du ens bry dig om din lönespecialist utbildning distans?” frågade sambon med en blick som sa allt om hur mycket mer hon fick ta av hushållsarbetet. Skuldkänslorna var ständigt närvarande, ett tickande bomb som hotade att spränga hela projektet.

Den femte utmaningen var mig själv. Tvivlet. Klarar jag det här? Är jag ens smart nog? Varför fattar inte jag det här när alla andra verkar göra det? Jämförelsen med andra, den där ständiga, osynliga måttstocken som man lägger över sitt eget liv, blev extra tydlig när man satt ensam med sina studier och bara hade sig själv att skylla.

Men så, mitt i allt elände, hände något. Jag började få in rutiner. Upptäckte att jag faktiskt kunde läsa en timme på lunchen, att en kvart innan barnen vaknade på morgonen gick att använda, att helgmorgnar när alla sov var guld värda. Jag lärde mig planera, prioritera, säga nej till sånt som inte var viktigt.

Jag upptäckte också gemenskapen, trots avståndet. Forumet där vi studenter kunde ställa frågor till varandra, zoom-träffarna som trots tekniska problem ändå gav en känsla av sammanhang, lärarens personliga återkoppling som dök upp som en räddande ängel när man kört fast. Jag var inte ensam, även om det kändes så ibland.

Månaderna gick. Sidorna blev lästa, uppgifterna blev gjorda, tentorna blev avklarade. En efter en. I en takt som kändes hopplöst långsam då, men som nu, i efterhand, faktiskt var ganska imponerande. Jag hade jobbat heltid, tagit hand om familj, och ändå klarat av att plugga på kvällar och helger till inköpare utbildning distans. Det var mer än jag trodde om mig själv.

Den dag jag loggade in och såg betyget på sista kursen, det där efterlängtade godkänt som betydde att allt var klart, satt jag tyst framför datorn en lång stund. Ingen visste än. Ingen hade sett mig kämpa, ingen förstod vad den här resan kostat. Men det gjorde inget. För jag visste. Jag hade gjort det.

Nu, ett år senare, jobbar jag med det jag utbildade mig till. Det var värt det. Varenda sen kväll, varenda helg framför datorn, varenda gång jag tackade nej till att göra något roligt. Det var värt det. Men frågar du om jag skulle göra om det? Om jag skulle börja plugga igen, på distans, med småbarn och hus och allt?

Svaret är… kanske. Men inte just nu.